Så tuktas en argbigga (1967)

Regissör: Franco Zeffirelli
Filmmanus: Paul Dehn, Suso Cecchi D’Amico och Franco Zeffirelli

Det här är en av elva filmatiseringar av Så tuktas en argbigga, eller  The Taming of The Shrew, på wikipedia-listan, men jag tror det kan vara den mest kända av de mer trogna tolkningarna av Shakespeares pjäs. I huvudrollen som argbiggan Katherina ser vi Elizabeth Taylor och som hennes friare Petruchio ser vi Richard Burton.

Handling

Det hela utspelar sig i Padua, Italien, där den sköna och väna Bianca inte får gifta sig förrän hennes – i den här filmatiseringen – helt skogstokiga vildkatta till storasyster, dvs Katherina, gifter sig. Biancas två friare, Gremio och Hortensio, nästlar sig in i huset genom att låtsas vara lärare, samtidigt som Petruchio ”a gentleman of Verona”, aka den absurda kvinnomisshandlande bärsärken, övertygas att fria till Katherina, för att, så att säga, eliminera problemet som gör att ingen får gifta sig med Bianca.

Filmatiseringen följer mestadels själva tuktandet av Katherina, och jag orkade inte riktigt hänga med i förvecklingarna kring Bianca och hennes friare. Men jag antar att det var det som var roligt? Hur som helst lyckas Petruchio så bra i sin katt-tämjning att Katherina inte bara blir domesticerad, hon blir mer underdånig än alla de andra fruarna. Medlet: först tvångsgifta sig med henne, sen undanhålla henne mat, sömn och att träffa sin familj, så länge hon inte gör exakt som han säger. T ex genom att få henne att tilltala en gammal man som om han vore en ung skön mö, eftersom Petruchio sagt åt henne att den gamla mannen är en ung skön mö. Det är bara att lyda om du vill se din familj igen! *publiken skrattar*

Det här är ju tillräckligt uppfuckat som det är, men vad som stör mig är att det inte är någon psykologiskt övertygande utveckling av vare sig Katherina eller Petruchio. I början går hon, på riktigt, inte att ha i möblerade rum. Hon misshandlar sin lillasyster och skrämmer vettet ur tjänarna och sin far. Hennes skrik ekar över stadens gator. Sen jagar Petruchio runt henne och låser in henne i ett rum. Tvångsgifte. Tar med henne hem och tuktar henne. Och det är inte bara det att hon gör som han säger för att få en dräglig tillvaro, utan talet på slutet indikerar att hon faktiskt tror att hennes, och kvinnans, betydelsegivande roll är att lyda sin man. Och vad gäller Petruchio fattade jag aldrig vad hans motivation var, om han var galen på riktigt eller bara spelade. Han verkade ju nöjd med att ha en så behagande fru på slutet dock. Grattis.

Komedi

Detta är alltså en av Shakespeares komedier. Och ja, jag skrattade. Jag skrattade när Petruchio med våld kysste Katherina i kyrkan så hennes ”I will not” avbröts och blev till ett ”I will”. Ja, det var egentligen det enda jag skrattade åt. Och det säger väl en hel del både om mig och filmen.

Det finns indikationer på när man ska skratta, t ex i slutscenen på Biancas bröllop där alla gästerna skrattar högt och ljudligt åt hur dålig pli herrarna (utom Petruchio) har på sina fruar. För det är så klart jätteroligt att kvinnorna inte lyder sina mäns minsta vink. ASROLIGT!

Överlag är ju både Katherinas misshandel av familj och tjänare roligt och Petruchios misshandel av fru och tjänare också roligt. Eller, jag menar, inte alls roligt! Jag antar att det ska vara roligt. För det står ju faktiskt på framsidan av DVD-n att detta är ”Taylor and Burton at their comedic best!”. Det kanske var roligt på 60-talet? Det kanske är en mer subtil eller mer buskisaktig humor än jag förstår mig på?

Skådisarna

Om man bortser från Petruchio (Richard Burton påminner i den här filmen mest om Ronjas pappa Mattis (när jag tänker på det är dessutom Taylor lik Lovis)) var jag mest fascinerad över hur moderna människorna såg ut (inte kläderna!). De här två snubbarna (Alan Webb och Victor Spinetti) är t ex Biancas friare. De hade ju kunnat vara castade idag? Man kan dessutom på dem se vem av dem som är den ”gode” friaren, eller hur?

Också kvinnornas sminkningar och håruppsättningar känns moderna. Något som, vad gäller kvinnorna, dock fascinerade mig var hur mycket Elizabeth Taylors bröst fick hoppa omkring helt följande naturlagarna, åtminstone så länge Katherina var en argbigga. Jag gillar det, men tänker att det inte är så vanligt att bröst skildras på det viset på film längre. Min sambo hävdar dock att Scarlett Johanssons bröst uppför sig likadant i de filmer hon är med i.

På ett sätt finner jag dock castningen av Elizabeth Taylor som lite off. Hon är 35 år och i min idévärld är Katherina betydligt yngre än så. Natasha Pyne, som spelade Bianca, är 14 år yngre, vilket stämmer bättre överens med hur jag tänker mig. Å andra sidan ser ju Taylor knappast gammal ut i filmen. Det här är ju också vad man skulle kunna kalla toppen av Taylors karriär: hon hade just  fått sin andra (av två) Oscar för Vem är rädd för Virginia Woolf.

Övrigt

Så tuktas en argbigga från -67 går inte direkt in på min topptiolista över bra filmer, men jag ser ändå fram emot att se Cleopatra med Taylor som Cleopatra och Burton som Marcus Antonius. Zeffirelli har regisserat både Hamlet och Romeo och Julia, så kanske får vi en chans att träffa honom igen också. Plus att det som jag nämnde inledningsvis finns (åtminstone) 10 filmatiseringar av den här pjäsen till!

Trots att filmen är kvinnohatande smörja har jag glädjen att berätta att den klarar bechdel-testet, då det finns en scen där Katherina spöar upp och skäller ut Bianca, medan Bianca ber henne sluta. Nej, jag ljög. Utskällningen gäller så klart Biancas friare.

Filmen finns, med spansk text, på youtube.
Läs mer om filmen på imdb.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s