Kiss me Kate (1953)

Film nummer två är en till variant av Så tuktas en argbigga, nämligen musikalen Kiss me Kate från 1953. George Sidney har regisserat, Dorothy Kingsley, Sam Spewack och Bella Spewack har skrivit manus och Cole Porter står för musikalnumren.

Handlingen

Kathryn Grayson sjunger ”I Hate Men” ur Kiss me Kate (1953).

Filmen utspelar sig på 50-talet och handlar om en teateruppsättning av en Cole Porter-musikal inspirerad av Så tuktas en argbigga. Huvudrollerna som Kate och Petruchio spelas av ett tidigare gift par, Lilli Vanessi spelad av Kathryn Grayson och Fred Graham spelad av Howard Keel. Lilli och Fred har inte riktigt rett ut känslorna mellan sig och trots att båda nu gått vidare, Lilli är på väg att gifta sig med en amerikan och Fred har ihop det med Lois Lane, spelad av Ann Miller, som spelar Bianca i musikalen, finns fortfarande en gnista mellan dem.

Givetvis bäddar detta för en parallellhandling och likheterna mellan Fred och Petruchio, Lilli och Kate, och Lois och Bianca är slående. Kate tror att Fred och hon är på väg att börja om på nytt efter att ha fått en blombukett av honom, men under premiärföreställningen inser hon att Fred menat att skicka buketten till Lois. Detta gör att tuktningsscenerna på scen blir mer våldsam än vad tanken var. Men mer om det nedan.

Förvecklingarna var många men relativt enkla att hänga med i, trots att det var fler karaktärer att hålla reda på (än i själva Så tuktas en argbigga). Lois/Bianca spelar en relativt stor roll och både på och utanför scen är hon en kvinna som gillar män. Till skillnad från Kate som inte alls gillar män.

Våld på skoj

Om min ironi kring slapstick inte framgått så tycker jag inte det är speciellt roligt med våld. Folk som ramlar eller råkar slå varandra är inte något jag tycker är överdrivet skojigt, när de gör det med flit än mindre så. Det fungerar dock relativt bra i den här filmatiseringen, eftersom våldet är mer ömsesidigt. Lilli/Kate tar alla chanser hon får att smälla till Fred/Petruchio på scen eftersom hon är förbannad på honom, och han smiskar henne ordentligt som straff för detta (se postern, se också att filmen är i 3D!).

Precis som Petruchio i Så tuktas en argbigga förhindrar Katherina från att äta för att på så vis tämja henne, så förhindrar Fred att Lilli äter. Detta dock för att hon gör bättre ifrån sig på scen om hon inte ätit. I matätarscenen försöker alltså Lilli få tag på mat på riktigt och Fred försöker på riktigt förhindra henne. Det är kanske ändå lite roligt när hon försöker gömma en korv i urringningen. Något som däremot är riktigt roligt i tuktscenerna är att Lilli inte vill fortsätta spela utan gör det under pistolhot från två gangsters (orkar inte förklara varför). Och de har fått stolliga kläder för att passa in på scen och sitter och spelar kort bakom en skärm. Det är humor!

Det allra bästa!

Kläderna! Åh kära nån. För alla som gillar män i tajts är detta perfektion. Och bäst av dem alla: Howard Keel av uppenbara skäl.

Övrigt

Avslutande omdöme: Trots allt en rätt så mysig film som gjorde mig på gott humör. Jag skrattade massor och musikalnumren fick mig att luta mig framåt i tv-soffan. Tanken att den är nästan 60 år gammal förvånar mig, den känns väldigt modern i sitt tilltal.

Det mesta av filmen går att hitta på youtube, speciellt musikalnumren, sök på Kiss me Kate 1953.

Musiken nominerades till en Oscar, men vann inte.

Läs mer om filmen på imdb.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s